"Fler brott och kommunalrådet får gå
-.-.-.-.-
Idag är avståndet orimligt långt mellan medborgare som vill utkräva ansvar för brottsbekämpningen och dem som ansvaret ska utkrävas hos. Någonstans högt i höjden finns en länspolismästare och i än högre stratosfärer dväljs en rikspolischef och en justitieminister, men vilken tröst är det för dem som vill veta varför det inte kan komma polis i tid när man ringer om slagsmål, vandalisering och stölder?
”Vardagsbrottslighet” har inte högsta prioritet och kommer inte att få det så länge vi har kvar systemet med en enda statlig poliskår. Avståndet blir för stort mellan bostadsområden och butiker å ena sidan och det nationella beslutsfattandet å den andra. Andra brottstyper är alltid mer i ropet – och det reella ansvarsutkrävandet sker i rikspolitiken och de nationella medierna.Därför behöver den statliga polisen kompletteras med lokal polis, vars uppgift är att upprätthålla ordningen, förebygga brott och göra enkla brottsutredningar. Om människor känner sig övergivna kan de då vända sig direkt till polischefen på orten eller till ett kommunalråd, vars position beror på väljarnas förtroende.Säg mig det poliskommunalråd som skulle försvara att helgberedskapen är några radiobilar i hela länet. Eller som skulle hävda att det är ambitiöst nog att ha förorternas närpolisstationer i gång några timmar mitt på dagen i veckorna.Polisen förstatligades 1965, och många avvisar reflexmässigt idéerna om en lokal polis med argument om att vi inte kan gå tillbaka till gamla, ineffektiva dagar. Man tänker på sablar och kaskar och småler. Men ingen talar om att återkommunalisera polisen i dess helhet eller ens i huvudsak.I ett första steg handlar det om att tilllåta lokala försök och utforma statsbidrag så att det blir attraktivt för kommunerna att ta initiativ. Att ställa upp minimikrav för dem som vill bli lokalpoliser. Att pröva sig fram. Bekämpningen av organiserad brottslighet och de grövre brotten ska även fortsättningsvis vara en uppgift för statlig polis: ja, gärna ännu statligare än idag i form av ett svenskt FBI.
Men så länge polisen är statlig och inte har lokala uppdragsgivare att stå till svars för – på riktigt – så länge kommer ”vardagsbrottsligheten” att förbli ett stort samhällsproblem i människors vardag, eller vad det nu är Fredrik Reinfeldt brukar säga."
PJ Anders Linder
Länk till hela artikeln:
Kommunalrådet i Lidingö: paullindquist.blogspot.com
Ledare i Svenska DAgbladet den 12 januari 2009:
Ordning och reda ger trygghet en fredag
Polisnärvaro | Trygghet och känsla
"En av det allmännas kärnuppgifter är att upprätthålla lag och ordning. I sitt jultal lovade Fredrik Reinfeldt fler poliser. Det är förstås utmärkt, men polisstationerna ligger ändå lite glest. Det vet bovarna också.
Polisnärvaro ”för syns skull” är kanske inte alltid kostnadseffektivt. Våldsbrott vid lunchtid är mer ovanliga, men kan bli än mer sällsynta om poliserna syns oftare och verkligen har en lokal förankring.
En kommunal rätt att hålla sig med ordningspoliser vore ett utmärkt sätt att få kommunerna ägna sig åt sådan kärnverksamhet som medborgarna vill ha. Kanske kunde Sundbyberg eller nyligen hårt drabbade Rosengård utgöra testytor för detta?"
Sanna RaymanLänk till hela artikeln:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2306805.svd
Ledare i Svenska Dagbladet den 29 augusti 2009:
Polisen borde komma närmare
Publicerad: 29 augusti 2009, 04.44. Senast ändrad: 29 augusti 2009, 10.44
Det enda som kan stoppa bränderna och brotten i förorterna är att de boende får inflytande. Det är dags att åter ha kommunal polis.
Natten till fredag brann det igen i Göteborgs förorter. Och när brandmännen kom fram för att släcka möttes de av stenkastande ungdomar. Igen. Veckan har varit full av skadegörelse och småbränder, eller bara falsklarm för att locka fram måltavlor för stenarna.
De som bor i de drabbade områdena är maktlösa.
Situationen är liknande i Malmö. Förra helgen, när vänsterextremister ville ansluta sig till de lokala stenkastarna i Rosengård, gjorde en grupp, som närmast kan ses som ett medborgargarde, vad de kunde för att hålla i alla fall de inkräktande bråkmakarna borta.
Så ska det inte behöva vara. Men vilka är alternativen?
De som bor i Backa eller i Herrgården har ingenstans att vända sig. Inflytande över den egna tryggheten och säkerheten saknas på lokal nivå. Ingen lokal politiker har frågan om fler poliser på sitt bord. Inget lokalt parti kan röstas fram som vill satsa på dygnetruntbemannade stationer. Ett maktskifte i kommunfullmäktige gör ingen skillnad.
Den som vill ha polis i sitt eget bostadsområde får förlita sig på ett centralbyråkratiskt beslut baserat på helt andra överväganden än oro för lokalbefolkningens trygghet. Tjänstemän i en annan del av landet bestämmer.
Om kommunerna hade makten skulle det inte se ut som det gör i förorterna. Det demokratiska inflytandet skulle förhindra det. De som bor i de drabbade områdena skulle kunna rösta fram företrädare som satte deras säkerhet framför allt.
Så länge polisen är enbart statlig kommer eländet att fortsätta. Den enda långsiktiga lösningen är att kommunerna får makten.
En kommunalisering av polisen är ett enormt projekt. Men det finns inga tunga argument mot att låta kommunerna ansöka om försöksverksamhet.
Så länge förorterna brinner kan ingen säga att det inte vore värt ens ett försök.
Artikeln direkt i Sv D: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3432857.svd
Ledare i Svenska Dagbladet den 4 oktober 2009
Vi har ju ingen lokal polis
Thomas Bodström och Folkpartiets Johan Pehrson har fallit i varandras armar. I kölvattnet av helikopterrånet mot G4S-depån i Västberga kräver bägge de tunga rättspolitikerna att Polisen ska få ny struktur. Det håller inte att verksamheten är uppdelad i en rikspolisstyrelse och 21 regionala polismyndigheter under ledning av varsin självständig länspolismästare. Organisationen blir splittrad, svårstyrd och plågad av ständiga revirstrider. Den organiserade brottsligheten låter sig inte hindras av några länsgränser; det får inte den organiserade brottsbekämpningen heller göra.
Bodström och Pehrson har rätt. Det behövs kraftsamling och samordning. Men de har bara till hälften rätt. För minst lika viktigt som det är med en effektivare nationell polis är det med långt bättre lokal förankring av polisarbetet. Det är inte bara den stora och systemhotande kriminaliteten som behöver möta ett starkare motstånd. Detsamma gäller inbrotten, hoten, misshandeln, stölderna och skadegörelsen som drabbar människor i deras vardag. Ovanpå allt annat elände fungerar ju denna ”vardagsbrottslighet” som en sorts lärlingsutbildning för blivande yrkesförbrytare.Förra söndagen skrev jag om vandaliseringen och stenkastningen som har plågat socialt utsatta stadsdelar i Uppsala och Göteborg under hösten och hur problemen riskerar att glida ur blickfånget när uppmärksamheten riktas mot helikopterrånare och deras likar. Den gångna veckan bär syn för sägen. Medan Rikskriminalen har grälat med Stockholmspolisen, och justitieminister Beatrice Ask har hutat åt dem, har det fortsatt att brinna i Uppsala och Göteborg.I Uppsala har det inte varit lika många bränder som under tidigare veckor, och dessutom har det eldats på fler olika ställen i staden, men var och varannan dag har Upsala Nya Tidning rapporterat om bilar som stuckits i brand.I Göteborg har det varit desto häftigare. Tidigt i torsdags morse körde en bil in i ett parkeringsgarage på Siriusgatan i Bergsjön och strax därefter hördes explosioner och det började brinna. Cirka 200 bilar blev skadade, ett halvdussin fullständigt utbrända och i bostadshusen ovanför garaget fylldes trapphus med rök.”Man känner sig inte trygg här”, säger småbarnspappan Ricardo Fortes till GP TV. Han ”funderar på att packa och dra vidare”. Självbehärskningen är bara att beundra, det vore naturligt med långt hårdare ord.Det han och hans familj har fått utstå är alldeles förfärligt.Varken Bodström/Pehrsons idé om en enda nationell poliskår eller Alliansregeringens insatser för att utöka det totala antalet poliser i Sverige skapar trygghet i sig. Fler poliser bakom skrivbord gör inte gatorna trygga. Det avgörande är att de som ska upprätthålla ordningen och förhindra inbrott, förstörelse och våld kommer mycket närmare medborgarna och får en genuin känsla av att det är från dem som uppdraget kommer. I praktiken innebär det att ordningspolisen måste finnas närvarande ute i samhället på ett helt annat sätt i dag, att poliserna bör vara förankrade i lokalsamhället och att det måste bli lokalpolitikerna som bär det politiska ansvaret.Vad ska människor göra idag ifall de känner sig övergivna av polisen? Skriva inlagor till länspolismästaren? Skicka mejl till justitieministern? Ingetdera gör minsta skillnad. Men säg mig det kommunalråd som skulle våga strunta i frågorna om lag och ordning ifall dessa kunde avgöra hur det går i nästa val. Säg mig vilken ansvarig lokalpolitiker som skulle gå med på att polisstationen dras in eller att den får stå obemannad på kvällar och helger och ersätts med ett par radiobilar som har hela länet som bevakningsområde?Men lokal polis har inte bara att göra med det lokala ansvarsutkrävandet och den förändrade politiska prioriteringar som kommer att följa i dess spår. Det handlar också om att arbeta lokalt. Lokal polis åker inte bil när den kan gå, och den sitter inte på kontoret när den kan vara ute bland folk. Lokal polis lär känna människor, bygger förtroende, får kontakter och kan se i god tid vilka ungdomar som löper risken att komma på glid. Lokal polis är med fördel lokalt rekryterad och speglar det lokala samhället. Lokal polis ska förstås vara utbildad men behöver inte nödvändigtvis ha tre års högskolestudier och akademisk examen. Det kan finnas andra vägar till att bli en kraft för det goda i kvarteret.Lokal polis är en idé för framtiden och kan inte lösa de akuta problemen i Uppsala och Göteborg; de måste hanteras genom att polisen sätter in större resurser, spanar mer aktivt och lagför så många brottslingar att det avskräcker andra från att härja. Men ju fortare regeringen kan sätta av pengar och ge några kommuner chans att starta lokal polisverksamhet på försök, desto bättre.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
Artikeln direkt i Sv D: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3601121.svd